Uppdatering – kors i taket!

Det är nästan ett år sedan jag uppdaterade min författarblogg. Tiden har inte räckt till och den tid jag haft har i stället lagts på kennel Enduro. Min tanke var annars att fortsätta recensera böcker jag läser och berätta om hur ”I de färgblindas rike” fortskrider.

Boken ”Kär Lek” handlar om studentlivet och om Joannas hemliga förälskelse i Linus, som bor granne i samma studentkorridor. Man rycks med i berättelsen från första stund, känner igen sig, skäms en aning för det, men fortsätter att läsa för att få veta hur det går. Är hennes kärlek besvarad eller ser Linus henne bara som en kär vän?

Det jag möjligen saknar är att få veta lite om livet i skolan. Joanna läser webbdesign, men vad det innebär får man veta väldigt lite om. Den fina och stundtals humoristiska berättelsen störs emellanåt av alltför många korrekturmissar. Men den är värd att läsas av fler, så jag antar att detta rättas till i kommande utgåvor.  Du som är nyfiken på Malin Johanssons författarskap och vill beställa ett signerat ex av ”Kär Lek”, kan gå in på hennes eget förlag, Contrast Förlag.

Jag tycker om Malins sköna inställning. På hennes hemsida kan man läsa:
”Den 1 april förra året fick jag ett refuseringsmejl som jag besvarade ”april april! Kul skämt, så när skriver vi kontrakt?” (Fick inget svar så det uppskattades nog inte … ). 1 april det här året kan jag dock meddela att ”Kär lek?” nu är SLUTSÅLD! Och jag såg det igår, så förhoppningsvis är det inget skämt … ”

Och jag tycker om att hon tog saken i egna händer och gav ut sin bok. För att bli utgiven i dag ska man förmodligen vara ett litterärt underbarn, men fasen vet om det räcker. Allra säkrast är att vara känd. Som politiker, idrottsman eller skådespelare. Då spelar det ingen större roll om språket och historien håller. ”Kär Lek” gör det i alla fall. Snyggt jobbat Malin!

Vad gäller utgivningen av ”I de färgblindas rike”, så har jag inte den exakta tidplanen klar för mig. Men efter en kraftig ombearbetning, för övrigt den fjärde eller femte i ordningen, så är manuset just nu hos en redaktör för genomgång.

Historien upprepar sig

Jag tittade på Uppdrag Granskning i kväll. Återigen, jag vet inte för vilken gång i ordningen, var jag tillbaka I de färgblindas rike. Myglet, girigheten, lögnerna och fegheten. Konsulten som inte längre har några uppdrag inom Göteborg kommun påminner en hel del om Carina Aurell. Hon uttryckte också andemeningen i det jag skrivit i mitt utkast till förord:

”Det var i slutet av sextiotalet. Jag gick i sjätte klass i en B-skola. Det innebar att det gick två årskullar i varje klass. Skolan låg i Bölebyn, ca två mil utanför Piteå.
     Jag minns det som en auktoritär skola. Vi fick inte prata utan att ha fått ordet och den elev som läraren tilltalade skulle ställa sig upp bredvid bänken. Stolen och bänken satt ihop och stolsitsen hölls nere av tyngden från den som satt på den. Varje gång någon ställde sig upp, så hördes samtidigt ljudet från stolsitsen som dunkade in i ryggstödet.
     Skoldagen inleddes med morgonbön och vid lunchen fick vi be bordsbön.
     Egna initiativ premierades inte, utan det gällde att göra som det var tillsagt. Jag ska inte påstå att fysiska bestraffningar var vanliga, men det förekom.

En dag besöktes skolan av en man från Skolverket. Han pratade om hur viktigt det var att lära sig påverka. Jag minns att han försökte starta en diskussion, men det var knäpptyst i klassrummet. Tillsynsläraren, som var skolans skräck, log generat och sa till oss med en tillgjort vänlig röst att vi skulle säga vad vi tyckte. Ingen vågade säga någonting. 

På gymnasiet hade jag en lärarinna i engelska. Hon hade varit på kurs och lärt sig en ny pedagogik. Vi skulle inte längre plugga glosor på traditionellt vis. Utan vi skulle känna ett behov av kunskap. Kunskap som vi själva skulle söka efter.
     Klassen delades in i grupper om åtta personer i varje. Varje grupp förväntades starta ett projekt. Vad projektet skulle handla om fick vi elever hitta på.
     Vi fick ett grupprum. Ingen förstod vad det var vi förväntades göra. Efter en kvart kom lärarinnan in i rummet. Hon frågade entusiastiskt hur det gick för oss. Vi muttrade något om att gruppen var för stor.
-   Varför delar ni inte på er då?!, utropade lärarinnan och slog ut med händerna.
-   Får vi det?, var det en i gruppen som frågade med osäker stämma.
-   Javisst!, svarade hon entusiastiskt, som om det vore en självklarhet.
     Då förstod vi vad hon menade. Vi var vana vid att någon talade om för oss exakt vad vi skulle göra och hur det skulle utföras, så vi tog inga egna initiativ.
     När vår lärarinna hade lämnat rummet, delade vi på gruppen. I min grupp bestämde vi oss för att göra en teaterpjäs. En nyhetssändning på engelska, som dessutom filmades när den var klar. Jag kommer fortfarande ihåg vissa av de engelska ord som vi lärde oss under produktionen av denna pjäs.
     När någon lärare var sjuk sattes det upp en lapp på klassrumsdörren, där det stod att lektionen var inställd. Då brukade vi glada i hågen springa ner till cafeterian för att fika. Men när vår lärarinna i engelska var sjuk fortsatte vi med våra projekt. Det var ju inte hennes projekt. Det var våra. Och det var vi som ville att de skulle bli klara.
     Här någonstans började min övertygelse ta form. Övertygelsen om att det finns en otrolig kraft i att ta vara på människors skaparglädje. Det finns en otrolig kraft i att låta människor medverka och ta ansvar.
    Under mina år som chef har fått uppleva den kraften. Jag har också upplevt styrkan i att ta fram en vision som skapar vilja och längtan. Och jag har sett resultatet.

I de färgblindas rike baseras på verkliga händelser från mitt arbetsliv. Företagen är fiktiva, men händelserna har inträffat om än i en annan skepnad och i en annan ordning. Det är ett rike med mycket rädsla. Ju högre upp i hierarkin, desto räddare människor. Det är inte så konstigt genom att fallhöjden är så mycket större. Oavsett om det gäller företagsledare, politiker eller höga fackliga företrädare så är det mycket som står på spel. Höga löner och livslång försörjning i form av generösa pensionsavtal.
     Jag har själv vid ett tillfälle agerat utifrån rädsla och medverkat till att orsaka en annan människa stor skada. Verksamheten drogs med problem och ledningen letade efter en syndabock. Valet föll på en av mina närmaste medarbetare, som fick lämna företaget. Av rädsla för att själv råka illa ut verkställde jag beslutet utan protest. Något som jag fortfarande skäms för. 

Boken skulle kunna vara ett bidrag i debatten om jämställdhet. Men det har inte varit mitt syfte. Många människor råkar illa ut i de färgblindas rike, oavsett kön.  Det handlar om människor som avviker från normen och därigenom oroar den rådande maktstrukturen. Människor som har ett annat språk, använder andra formuleringar. Människor som rör sig på ett annat sätt, använder andra gester och har en annan mimik. Men framförallt människor som vill pröva nya vägar och nya idéer.

Min förhoppning är att de färgblindas rike en dag ska förändras och bli ett klarsynt rike. Ett rike där den högsta ledningen menar allvar med den värderingsgrund som de har arbetat fram. Jag hoppas att det ska utvecklas till ett rike där min dotter och hennes kamrater ska kunna utvecklas, skapa och förändra med glädje. Och att maktpositionering, ärelystnad, girighet, intolerans, falskhet och rädsla en dag är ett minne blott.”

Jag är bekymrad

Det var ett tag sedan jag skrev i min blogg. I alla fall i denna. Jag har i och för sig varit dålig på att uppdatera min hundblogg också.  Jag vill börja med nästa bokprojekt, men det tar emot innan jag har gjort upp med Carina Aurell och I de färgblindas rike.

I detta inlägg, som kom på fel sida om midnatt, svarar jag på Ann Ljungbergs skrivpuff 8 juni.

På mitt första jobb var det en som var irriterad på all planering och sa:
”Att planera är A och O, men när ska man arbeta mån tro?”.
I dag skulle det kunna vara:
”Att facebooka, blogga och twittra är A och O, men när ska man arbeta och sova mån tro?”

Kanske är allt runtomkring, mig övermäktigt. Träning, tävling, arrangera läger, jobba, läsa, handla, laga mat, tvätta, städa och umgås med familjen. Dessutom komma till skott. Börja bygga den där viktiga författarplattformen. Besöka författarbloggar, visa mig på facebook och twittra. Försöka förstå vad twittrandet går ut på och varför jag får nya följare trots att jag nästan aldrig är där. När jag väl är där ger jag upp mina försök att snabbt hitta fyndiga, smarta, roliga, intressanta korta små meningar, som någon ska hinna fastna för under den bråkdelen av en sekund då blicken snabbt scrollar de senaste tweeten.

Där på Facebook och när jag ser alla de kryptiska meddelandena på Twitter, reflekterar jag allt oftare över tiden. All den tid, som kreti, pleti och jag själv lägger ner på flyktiga meddelanden som översvämmar webben. Det är sannolikt bara en bråkdel av denna tid som utmynnar i något meningsfullt. Och ingenting av det kommer att bestå. Eller kommer historieforskare om hundra år att plöja i genom miljarder av inlägg och tweets, för att skapa sig en bild av hur vi lever nu? 

Det finns hur många länkar som helst. Till YouTube-klipp, bloggar, hemsidor, tidningsartiklar som i sin tur leder till nya länkar i ett enda virrvarr. Den som hoppar runt, surfar heter det, vet till sist inte hur slutstationen nåddes. För att inte tappa bort intressant information som passeras på vägen, kan länkarna läggas till som favoriter. Så att man snabbt hittar tillbaka, vilket fungerar bra tills antalet favoriter inte längre ryms på en skärmsida. 

Jag glömmer användarnamn och lösenord i en värld fylld av koder. Till bloggar, hemsidor, internetbank, bensinkort, kreditkort, Ica-kort och Coop-kort. Dessutom till Mina sidor till min teleoperatör, elleverantör, försäkringsmäklare, pensionsförvaltare och olika intresseföreningar. Om det är svårt i dag när jag precis har passerat döhalvan, hur ska jag då klara mig om tjugo år?

Kanske är allting runtomkring, även andra övermäktigt. Eller blir en dag.

Blondie är först ut

Jag har liksom min författarkollega bestämt mig för att läsa böcker och recensera på min blogg. Kanske inte enligt konstens alla regler, utan helt enkelt återge mina tankar kring de olika böcker som jag läser. Jag kommer inte i håg var jag köpte ”Blondie”, men tror att det var på Ica eller någon pressbyrå. Kommer i håg att jag såg Birgitta Andersson intervjuas i TV-soffan i samband med releasen och att jag fascinerades av hennes otroligt positiva utstrålning. Trots allt hemskt som hon varit med om. När jag åkte till Öland för att fira påsk valde jag att ta med mig nyinköpta ”Blondie” före Karin Alvtegens ”En sannolik historia” och Denise Rudbergs ”Ett litet snedsprång”. Två böcker som väntat länge på att bli lästa av mig. I ärlighetens namn ska jag erkänna att jag haft väldigt svårt att läsa böcker överhuvudtaget under den period då jag arbetat med ”I de färgblindas rike”. Kanske har jag varit rädd för att bli påverkad, rädd för att härma någon annans stil.

Fattigdom, våldtäkter, prostitution, droger, institutioner och fängelser. I boken har jag följt Blondie genom ett liv som saknar motstycke, men där känslan över de besvikelser som jag stött på genom livet känns igen. Om jag jämför Blondie med huvudpersonen i min egen roman, Carina Aurell, så finns det händelser där målmedvetenheten är densamma hos de båda kvinnorna. Jag tänker på då Blondie väntar på att hennes älskade ska komma ut från kåken. Jag tänker på hennes envisa ansträngningar med att göra en rutten källarlokal beboelig och hur hon lyckas med detta under omständigheter som är helt främmande för mig och som definitivt är helt främmande för Carina Aurell. Men envisheten är densamma. Jag är också helt övertygad om att Carina Aurell skulle älskat att bygga upp en spelbutik på det sätt som Blondie gjorde. Glömma tid och rum. Kosta vad det kosta vill. För Carina innebär framgångens sötma och lyckan över att lyckas ett rus, som vida överträffar ruset efter ett par flaskor Chateau Musar.

Människors svek känns igen. Och känslan av att detta är långt mycket värre än fysisk smärta eller materiella förluster. Denna känsla delar Blondie och Carina. Och de tar sig vidare. Båda struntar i karriärer med högre status. De fortsätter sina liv med en ökad kunskap om vad som verkligen betyder något. 

Om jag vore lektör skulle jag ha ändrat på en del saker i texten. Efter nästan hundra sidor befinner sig Blondie på en ungdomvårdsskola. Mitt i texten tillåts författaren att tänka tillbaka på den här tiden: ”När jag tänker tillbaka var det endast på Rya jag dansade……Senare har jag förstått att det är mycket jag gått miste om”. För mig som läsare kändes detta helt fel. Mentalt var jag där på Rya och tvingades in i tankar som författaren har många år senare. Hur många år senare visste jag inte, eftersom jag inte kommit så långt i boken. Detta inträffar vid flera tillfällen i boken och ger avbrott i berättelsen som inte tillför något.

En annan detalj som irriterade mig var en hel del meningar som avslutades med punkt, punkt, punkt. ”Och mina sejourer på Rya fortsatte, vistelserna där blev både tätare och längre. Jag hade gett upp….”
Varför räckte det inte med en punkt? funderar jag.
Eller
”Mitt förhållande med honom fick dock en del konsekvenser som jag inte hade räknat med…”
Var det nödvändigt att tala om det i förväg? Berättelsen är absolut tillräckligt spännande utan att jag som läsare i förväg behöver förberedas på att förhållandet innebär konsekvenser.

Men bry er inte om mig. Jag är miljöskadad.

Uppmärksamma känslan

Jag bytte bil i februari. En V70 Classic med dieselmotor. Årsmodell 2008. Rena drömmen trots att vinterdäck inte ingick. Så jag köpte nya dubbdäck, som Bilia monterade på innan jag hämtade pärlan. Sommardäcken transporterades till däckfirman, där däcken till våra bilar förvaras.

För tre veckor sedan ringde jag till däckfirman och bokade tid för byte till sommardäck. De var fullbokade fram till den 14 april och med en dags marginal skulle jag klara mig från att bryta mot lagen. Under dessa veckor har jag inte lyckats avskärma mig från det dunkande ljudet då dubbarna slår mot asfalten. Slitaget av de nya dubbarna har pinat mig varje kilometer. Min man har lugnat mig med att dubbarna inte alls slits ner så snabbt. Klart att dubbarna håller ytterligare en vintersäsong även om jag kör med dubben på asfalt några veckor. Jag nöjde mig med det, men var ivrig att få byta till sommardäck när det i torsdags var dags att åka till däckfirman.

Jag tog hunden med mig och åkte i väg till det efterlängtade däckbytet. Planerade att träna henne ute vid brukshundklubben när jag ändå åkte till stan. Nycklarna till bilen överlämnades i däckfirmans reception och jag slog mig ner vid ett bord med en kopp kaffe och en skvallertidning för att vänta. Jag hann bara halvvägs in i en artikel, om en man som bytt kön till kvinna, när en däckmontör kom fram till mig.
- Var är hylsan till hjulmutterlåset?, frågade han.
Fortfarande full av nyfikenhet vad gällde kvinnan som varit man eller mannen som nu var kvinna, följde jag motvilligt med däckmontören ut i verkstaden. Det var först när jag kom fram till min upphissade bil som jag begrep vad han hade frågat om.
- Den ligger väl i handskfacket? Det brukar de göra.
Han ruskade på huvudet och svarade att där hade de letat.

Det är här som rubriken kommer in. Jag skulle kunna skriva något i stil med att jag blev fly förbannad för att Bilia inte hade sett till att lägga hylsan till hjulmutterlåset i handskfacket. Vilket tydligen är ungefär en lika oskriven standardiserad regel som att tomma plastpåsar i de flesta hem placeras i någon av de nedersta kökslådorna. Utom hos oss då, eftersom vi pular in dom under diskbänken tills det är så fullt av hopknycklade plastpåsar att de väller ut varje gång skåpdörren öppnas.

Tillbaka till däckfirman. Det fanns ytterligare en möjlighet. Handskfacket kanske inte var en standardiserad plats för hylsor till hjulmutterlås. Det vore rent av mer logiskt att hylsan låg vid reservdäcket. Alla som har en kombibil med hundbur i, vet hur man fasar för att få punktering och att behöva ta fram reservdäcket. Med rappa steg förflyttade jag mig från en extra kontroll av handskfacket till bilens baklucka. Montören hann inte ens sänka ner bilen, som var upphissad en dryg halvmeter. Jag slet upp bakluckan, öppnade burdörren och lyfte ner trettio kilo schäfer, placerade min förvånade hund på betonggolvet med ett barskt ”sitt kvar där”, för att i nästa sekund ge mig på den otympliga dubbelburen. Utan att invänta hjälp, slet jag med en bestämd tvåhandsfattning ut den tunga stålkonstruktionen och lät den landa på golvet med en duns. Därefter vräkte jag upp locket till facket för reservdäcket.
- Den kanske ligger här, muttrade jag.
Samtidigt bekräftades den onda aning som skapat min styrkedemonstration.
Hylsan till hjulmutterlåset fanns inte handskfacket. Den fanns inte i facket med reservdäcket. Den fanns inte i något av dörrfacken. Den fanns inte i den förbannade bilen överhuvudtaget.

Det blev inget byte till sommardäck den 14 april. Vid samtalet med Bilia påföljande dag, fick jag uppmaningen att be däckmontören borra sönder hjulmutterlåset. För det brukar de göra själva på bilar som saknar hylsa. Och det enda som inträffar är att jag inte kommer att kunna låsa hjulmuttrarna igen.
- Men för helvete! Ni måste haft hylsan när ni bytte till vinterdäcken och det är ni som har glömt lägga tillbaka den! Dessutom har jag köpt en bil med låsbara hjulmuttrar, svarade jag samtidigt som jag erkände för mig själv att detta med låsbara hjulmuttrar inte upptagit så mycket som en bråkdels sekunds eftertanke vid bilköpet.
Säljaren sa att jag skulle lugna ner mig och lovade återkomma senare under fredagen när hon undersökt hur de skulle kunna hjälpa till.
Ingen säljare ringde tillbaka.
Vi hängde på låset hos däckfirman vid öppningsdags i går för att be dem borra sönder hjulmutterlåset. De skrattade åt förslaget. Berättade att det tog minst en timme och de var fullbokade hela dagen.

I dag har jag fortsatt att våndas över dubbarnas slitage mot vägbanan. I morgon väntar ett samtal med Bilia. Jag vet att jag kommer att bli arg. Som en utveckling av mitt författarskap har jag bestämt mig för att vara uppmärksam på dialog och gestaltning. Jag har bestämt mig för att verkligen ta in känslan.

Tur och retur?

Det händer inte ofta, men i bland uppstår det heta diskussioner om svenska språket. Det kan handla om enkla, vardagliga uttryck. Här kommer ett exempel:

- I dag körde jag bil till jobbet. Det är ganska långt. Tio mil tur och retur.

Frågan är hur långt jag har kört? Tio eller tjugo mil?

Från ord till handling

Från ord till handling är ett uttryck som ofta används, av såväl företagsledare som politiska ledare, för att på ett kraftfullt sätt beskriva att de faktiskt avser att genomföra det de pratar om. För mig är uttrycket starkt kopplat till egenskaperna vilja, mod, engagemang och drivkraft. Jag har valt det som underrubrik till min författarblogg, eftersom I de färgblindas rike är berättelsen om en ledare som går från ord till handling. Att en bok kräver både ord och handling förefaller självklart.  Men för att nå hela vägen fram till utgivning, är det nödvändigt att även bokstavligen gå från ord till handling. Efter tre år tillsammans med Carina Aurell och hennes familj har jag förstått vad som krävs. Vilja. Mod. Engagemang. Och drivkraft.